I
Det var storm den natten, den natten likt många andra. Men inga vindar
förmådde skingra molntäcket som förevigt skymde solen, månen och
stjärnorna, och inget regn kunde ge liv åt den kala marken. De varelser som
av människorna kallades monster brydde sig inte om att söka skydd där inget
skydd fanns och det enda som sköt upp från marken var kala klippor. De var
vana vid stormar som den här, de brydde sig inte omden mer än klipporna
gjorde. Sairanen, landormen, var den enda som sökte skydd mot stormen, och
det i en grotta som gick ner djupt, djupt ner under marken. Det hade varit
hans grotta länge, länge och hans slag var de enda som rimligtvis var smal
nog att ta sig dit. Sairanen slickade lite förstrött på de ben som låg
precis vid hans huvud, men de var sedan länge rengnagda. Han lade ner sitt
huvud och lyssnade på rengnet och stormen där ute. Han avskydde regn.
Enhörningen som en gång kallats den Gamle av männikorna såg på menthan
som mötte hans blick. De två kunde varandra nu, visste att de var
jämnstarka. Därför hade de sedan länge slutat utkämpa sina fruktlösa
strider och sökte sin föda på annat håll. Menthans enorma storlek gjorde
honom långsam och gifttaggen på svanden som var hans enda egentliga vapen
kunde enhörningen lätt parera med sitt horn, men ändå var han för liten för
att tillfoga menthan någon större skada. Det visste den Gamle, så han
avslog utmaningen i den andres blick och vände istället blicken mot himlen.
I bland tycktes det honom som om där borde finnas någonting annat än de
eviga molnen som jagade varandra, som om det här landet en gång varit ljust
och solbelyst, men den tiden låg för djupt ner i hans minne för att han
skulle kunna nå det. Numera fanns bara hatet, hatet mot allt och alla,
viljan att döda och en liten droppe maktlöshet, som han ibland blev
medveten om: Det här var inte det som borde ha hänt. Men den natten, kunde
han för första gången minnas. Minnas skuggan som föll över himlen och hans
sinne, gjorde honom till sin eviga slav, hatet som borrade sig in hans
medvetande för första gången, så att han inte längre visste om något annat.
Och den Gamle gav upp ett skrik och sprang, över slätten och varken
stannade eller väjde för något, sprang tills han föll ihop, men reste sig
och sprang igen, allt för att bli kvitt ögonblicket av klarhet i sin
galenskap, den fruktansvärda smärtan och vetskapen om vad som var förlorat.
För evigt.
Regnet piskade mot borgens murar, och månniskorna kunde höra åskan mullra
och höra blixten slå ner inte alltför långt bort. De satt i den stora salen
där man ofta samlades runt brasan för att samtala och lyssna på berättelser
från sedan länge flydda tider. Borgens härskare, Rhodian Silvertunga
ind'Darval, hade precis berättat färdigt ännu en berättelse om Heliam
Ulvöga ind'Caidon, dem stora hjälten från tiden innan Förmörkelsen.
-Vad är en ulv, farfar? frågade ett av de små barnen.
Den gamla kungen såg på henne med sina evigt unga himmelsblå ögon.
-Det sägs att det var ett djur som en gång fanns, att det var grått och
hade hår över kroppen, precis som vi har hår på huvudet. Enligt legenderna
var ulvarna goda varelser, inte alls som monstren...
-Varför finns det inga sånna kvar då? frågade ett annat barn.
De vuxna, ungdomarna och de äldre barnen kände förståss till hela den långa
historien om vad som hänt för femhundra år sedan, då Mörkret föll över
Landet. Men de yngre barnen hade ännu inte hört den, och kung Rhodian kände
på sig att det var dags att ännu en gång berätta den. Han drog ett djupt
andetag och började:
-En gång såg Landet inte ut som det gör nu. På himlen fanns ett stort
lysande klot som spred ljus överallt. I bland var det Natt, då sken klotet
svagare och det blev mörkare. Men sedan sken klotet starkt igen och det
blev Dag igen. Aldrig som nu, mörker all tid. Det fanns många varelser, men
de var alla goda, inga monster, de kom senare. Enhörningarna var inte galna
som nu, de var våra vänner och bar oss villigt på sina ryggar. Människorna
kunde färdas till varandra utan fruktan och det fanns fler av oss då. Det
fanns många borgar, och inte bara borgar, det fanns små byggnader av trä
där det bara bodde några få människor i samma. Men i genlängd var de byggda
tätt intill varandra i något som kallades Byar. Den borgen vi sitter i nu
var huvudstad i ett land som hette Calvandor, och det fanns andra länder
också; Halgan, Sinear, Jailren, Korin-Lain och många fler. Enligt
legenderna stred vi mot varandra i bland, även om oviktiga saker. Men i
stort var det ett lyckligt Land vi levde i. Det sägs att vi kunde segla på
havet på små flytande saker, Båtar. Vi sökte efter andra länder i Havet,
men vi fann aldrig några. Men sedan kom Mörkret.
Han gjorde en paus. Alla lyssnade spänt, även de som hört historian både en
och två gånger. Det var inte för intet de gett Rhodian hans tillnamn
Silvertunga. Ingen kunde tala som han. Han fortsatte:
-En dag fyllde moln himlen, samma moln som fortfarande finns där. Det
lysande klotet försvan från himlen. En del tror att det fortfarande finns
där, bakom Molnen. Enhörningarna blev galna. De slängde av sina ryttare och
försökte döda dem, och lyckades, ty ingen kan stå imot en rasande
enhörning. Andra sprängde sina fjättrar och sprang ut. En del lyckades dock
inte, och de blev lite mindre galna. Det är de vi ännu kan behärska, om än
med möda. Människorna flydde till sina borgar i tron att det var något
övergående men...Rhodian gjorde en paus.-...det var det inte.
Ännu en paus. Sedan hävde han upp sin stämma med all styrka:
-I femhundra förbannade år har vi suttit i våra borgar! Utanför härskar
mörkret och monstren! Vi livnär oss på smutsigt vatten och daggmaskar, på
insekter och allt vi kan hitta! Vi har inget liv!!! Och allt, allt detta är
den Förbannades verk!!!
Hans unga hustru, Cailea Västervind und'Rvera stämde upp i den urgamla
sorgesången i samma stund som hennes make tystnade:
-Aia cadon, transen sas, rotasan haile, rotasan dai...
Snart sjöng hela salen med, än en gång upplöt de sina stämmor för att hylla
en död värld och förbanna mörkret, de sjöng än en gång ut sin sorg och
maktlöshet inför ondskan utanför deras trygga borg.
Men då sången var till ändå hördes en fråga, en fråga som gjorde alla i
salen bestörta utan att veta varför:
-Men vem är han egentligen, den Förbannade, Ondskans Hjärta, Hatets Fader,
vad ni nu vill kalla honom?
Alla stirrade på den unga kvinnan som ställt frågan; Dharra und'Saia. Hon
verkade plötsligt besvärad.
-Ja.... alltså.... jag bara undrade.... är han en människa... eller
något.... annat...?
Rhodian suckade, och alla vände sin uppmärksamhet mot honom istället.
-Den Förbannade är ingen människa, han är något som skapade ur människors
hat och ondska. Ju större människors ondska växte sig, destå mäktigare blevhan



Inslag av Författaren:

Ja.... typ så långt har jag kommit.... Boken heter Vattensökarna och är
första delen i trlogin Land of Darkness, som ntagligen aldrig blir
färdig.... Det som händer, har jag tänkt mig, är att vattnet tar slut (om
ni inte fattar uypelar sig allt på ett mindre trevligt ställe där mörkret
härskar och folk inte kan ha kommit ut ur sin borgar på 500 år) och en
samling folk, bland annat Dharra und'Saia, ger sig ut för att lösa
problemet. För övrigt är namn uppbuggda så här /ex. Rhodian Silvertunga
ind'Darval. Han heter Rhodian. Silvertunga är tillnamnet han fick då han
var 21, precis som alla andra. Darval var hans far och "ind" betyder "son
av". "Und" är följdaktigen "dotter av".

Copyright: Shandi Shade shandi84@hotmail.com