- Första boken -

Kapitel ett

Granarnas och lövträdens täta kronor bildade trånga valv, som skenet från fullmånen här och var förmådde tränga igenom. Vita strimmor och fläckar slog ut på marken likt ett nätverk av ljus och mörker. Det var dessutom helt stjärnklart, så för Aderyn var den sena kvällen trots allt inte mycket mörkare än en mulen dag. Därför behövde han knappast oroa sig för att snubbla på några trädrötter under sin färd genom skogen.

Aderyn var på väg hem och hade naturligtvis kunnat leta upp någon stig, men det skulle innebära att han fick ta en omväg. Eftersom skogen var som hans andra hem, kom han fram mycket snabbare på det här sättet.

Den täta blandskogen låg i ett område som kallades Malerans högland. Även om Aderyn inte var född i höglandet, så hade han tillbringat de senaste femton av sitt snart nittonåriga liv där, och kunde därmed betrakta sig själv som en högländare. Nu fanns det förstås de som påstod att det inte ens räckte med att vara född i högländerna för att förtjäna den rätten - det krävdes nästan att ens farfars far och alla därefter måste varit bosatt i trakten i hela sitt liv - men de flesta högländare ansåg ändå att Aderyn och hans familj tillhörde dem.

Högländare var som regel ganska hårdföra människor. De ödslade ingen tid åt onödig artighet, men återgäldade vänlighet där de fick den. Det var naturligtvis de storslagna bergen och de hårda vintrarna som format detta folk. De flesta livnärde sig fåraherdar, jägare, skogshuggare eller gruvarbetare, eller någon kombination av dem alla. Aderyn tillhörde den senare kategorin, även om han ännu inte provat på att arbeta i någon gruva. Det tilltalade honom inte särskilt att tillbringa dagarna i ända under marken.

Aderyns far ägde ett värdshus, och Aderyn tillbringade det mesta av sin tid med att utföra de olika sysslor som behövde göras där. Fadern bidrog förstås med en stor del, men som värd måste han se till att underhålla gästerna. Då blev det inte så mycket tid över för annat.

Under den större delen av året var Aderyns främsta uppgift att hugga ved så att gästerna skulle få det varmt på sina rum. Vinternätterna var långa och kalla i högländerna, och sommaren varade inte länge. Det behövdes betydligt mycket mer bränsle när man bodde på ett stort värdshus än bara med sin egen familj, så Aderyn fick ligga i. Det hade han inget emot.

Familjen ägde dessutom några får - det gjorde de flesta högländare - men det var hans yngre bror Tamlin som vallade dem, så det slapp han åtminstone ifrån. Nu var det ju inte så att Aderyn ogillade arbete, men att ha hand om fåren innebar inte mycket annat än långa stunder av sysslolöshet - och kanske var det också därför den uppgiften passade Tamlin som hand i handske.

Den här kvällen hade Aderyn sett över de fällor han satt ut för att fånga in lite småvilt att dryga ut får- och nötköttet med. Det var många som gärna betalade extra för hare eller fasan till middag, så detta hade blivit en pålitlig inkomstkälla för familjen. Vintern som varit hade emellertid varit ovanligt hård, och Aderyn hade ofta tvingats gå hem tomhänt. Så även den här gången.

Plötsligt tog skogen slut och Aderyn kom fram på en gräsbevuxen sluttning. Trots den bistra vintern, var våren tämligen långt framskriden, så nu fanns det inte mycket snö kvar på marken. Nedanför, ett hundratal meter fram, såg han månens och stjärnornas spegelbilder i älven, och byn med sitt idylliska läge vid ena sidan av vattendraget. Han vände blicken norrut och fick se sin bror sitta vid ett klippsprång med utsikt över hela dalen.

Tamlin var inte mycket mer än en pojke - han hade just fyllt femton - och det kunde ingen ta miste på. Faktum var att många inte ens trodde att han var så gammal. Han var liten och senig, även om det kunde vara en uppfattning Aderyn hade för att han själv var ganska lång. Det röda håret låg likt en hjälm av koppar om hans huvud, och ansiktet pryddes ofta av ett okynnigt flin. Aderyn betvivlade att han någonsin skulle växa ifrån sina rackartyg och rövarhistorier.

Som ett hjälpmedel för att fördriva tiden som fåraherde, såväl som för att förhindra att han ställde till med allt för mycket ofog, hade deras far givit Tamlin en flöjt. Den var mycket enkel och snidad i trä, men pojken hade varit mycket snabb med att lära sig att spela på den. Melodierna som han föredrog var lika enkla som instrumentet, men de var muntra, och han spelade dem med en talang som överraskat många som hört honom. Det fanns till och med gäster som föreslagit för pojken att han skulle bli gycklare eller till och med bard, men det var förstås uteslutet. Tamlin själv hade visserligen tindrat med ögonen inför en sådan tanke, men fadern ansåg att han fick vänta tills han blev lite äldre.

Aderyn fick lust att skoja lite med sin bror. Han vände tillbaka in i skogen och smög sig närmare den klippa där Tamlin satt uppflugen. För det mesta brukade han ha en stenslunga i bältet, lyckligtvis även nu, så han tog fram den och började leta på marken efter en kotte av lämplig storlek. Snart hittade han en som låg bra i handen. Han tog sikte på en förvriden tall som stod ovanför Tamlin och slungade iväg projektilen.

Aderyn var säker på sitt sikte - på fem meters håll var det förstås inte så svårt att träffa det mål han utsett. Tamlin for upp från sin plats och började se sig om efter sin angripare, men Aderyn skyndade sig tillbaka ned på stigen innan hans bror hann se vem det var som narrats med honom.

Snart kom Tamlin utrusande på stigen, en fårstig han brukade följa när han vallade fåren under dagarna, och stannade till för att hämta andan innan han fortsatte. Nu såg Aderyn till att Tamlin upptäckte honom, men han stod fortfarande bitvis i skuggan av träden, så att den andre inte kunde urskilja några detaljer.

Tamlin ryckte till av förskräckelse när han såg den mörka gestalten, men skrattade till av lättnad när han till slut begrep vem det var.

"Så det är du som smyger omkring i mörkret", sade Tamlin, och Aderyn hörde att han gjorde sitt bästa för att dölja hur skrämd han var.

Aderyn gav till ett skratt så att det ångade om hans andedräkt. "Inte visste jag att du var den som hoppade till för skuggor", retades han.

Tamlin ryckte nonchalant på axlarna. "Det är jag inte - men jag tog dig för ett troll, och det är lätt gjort, så ful som du är. Kom så går vi hem."

Aderyn låtsades bli arg för det spydiga genmälet, och tog tag om Tamlin för att brotta ner honom i snön. Trots att de var långt från jämnstarka, lät Aderyn sin bror bryta greppet och vända hans övertag så att de rullade runt i snöslasket. De tumlade omkring ett slag, tills Tamlin fick snö innanför jackan och reste sig upp.

"Fy, vad kallt", ryste han, och ruskade om sitt röda hår likt en dyngsur hund. "Vi ser till att komma in i värmen nu."

Det var inte så långt kvar till byn. Älven som den låg intill var en av de många älvar som om vårarna växte med smältvattnet från de höga bergstopparnas eviga snötäcke - vilket endast varierade en aning i storlek i takt med årstidernas växlingar - och mynnade så småningom ut i den tröga men väldiga Maleranfloden.

Stigen förde dem till värdshuset som låg mitt i byn. Det hördes skratt och musik, och fönstren lyste med ett inbjudande sken, så ynglingarna skyndade på sina steg. Bottenvåningen var av sten, vilket kännetecknade värdshuset som en av byns äldsta byggnader, men längs hela framsidan löpte en veranda i mörkt trä. Den vitrappade övervåningen sköt ut över bottenvåningen, och stöttades av snidade träpelare från verandan. Taket var klätt med gräs, likt många andra av traktens hus, och på en av pelarna satt en skylt med en pilgrim och texten Vandrarens vila.

Bröderna steg in i skänkrummet och Tamlin stängde snabbt dörren efter sig, för att inte släppa ut för mycket av den behagliga värmen. I det stora rummet rådde en hemtrevlig stämning. Ett dussintal bybor satt vid borden - folk som stannat till på värdshuset för att ta en öl eller två och utbyta skrönor och skvaller på väg hem från sina dagliga sysslor. Några av dem hälsade på de nytillkomna; en man förhörde sig om Aderyns jaktlycka, men efter att ha informerat honom följde Aderyn efter Tamlin till ett rum intill skänkrummet.

Biblioteket, som deras far Alderik skämtsamt kallade det övermöblerade lilla rummet, brukade mest användas av familjens medlemmar, även om en del långväga resenärer som stannat till i byn föredrog att inta sina måltider i den avskildhet som erbjöds där. Dessutom utgjorde rummet en slags samlingsplats när byborna ville diskutera större händelser som inträffat - vilket var ganska sällan - eller planera festligheter, som firandet av Beltaine några veckor längre framåt våren. Efter sin svärfars död hade Alderik snart utsetts till byrådets ålderman, och folk vände sig oftast till honom för att få hjälp med något spörsmål.

Det bästa med biblioteket var den öppna spisen, och det var inte bröderna ensamma om att tycka. Vid brasan låg en stor, grå hund och njöt av värmen. Det var Cafal, familjens vallhund, men han började bli till åren kommen och föredrog att ligga inomhus under årets kyligare dagar.

I rummet fanns också ett lågt bord, med en välstoppad soffa och en länstol framför. Snart var Aderyn och Tamlin nedsjunkna i soffan, knappt synliga under alla värmande filtar, och smuttade på varsin mugg rykande hett kryddvin.

"Jag måste nog erkänna att jag blev lättad när jag såg att det bara var du som lurade på mig däruppe", sade Tamlin mellan klunkarna. "Men hur kunde du ta dig ned från berget så snabbt?"

Aderyn log åt bekännelsen, men också åt att hans bror fortfarande inte kommit på hur han burit sig åt. Det kanske inte var dags att avslöja sprattet riktigt än.

"Ja, du var ju ovanför mig först", förklarade Tamlin med ett leende, eftersom han trodde att han genomskådat sin bror. "Ovanför klippavsatsen, och sedan kom du ned till stigen före mig, fast jag vet att det är svårt att komma ned från den klippan om man inte är skapad som en bergsget."

"Jag var inte ovanför dig", sade Aderyn övertygande, och betoningen fick Tamlins leende att rinna av hans ansikte likt snön av ett hustak om våren. "Jag var på väg uppför stigen när du nästan sprang på mig."

"Då var det nog ett troll i alla fall", sade Tamlin, och hans livliga fantasi målade upp bilder som fick ögonen att bli som stora klot.

"Det tror jag inte", försäkrade Aderyn, men ryste inombords.

Även om han visste att de var oskyldiga i det här fallet, så hade det hänt att hårda vintrar tvingade trollen att lämna de mest otillgängliga bergstrakter där de höll till, för att leta efter villebråd i de områden där människor levde. Då var det inte bara människors boskap som blev deras byten.

"Förmodligen var det bara en fågel", sade han.

Tamlin fnös åt sin storebrors fantasilösa svar. "Och vad för slags fågel skulle det vara som kom dit mitt i natten?"

"En berguv, kanske", svarade Aderyn frånvarande, "och om det inte var det kunde det ha varit en korp. Vi har haft ovanligt många korpar i år."

Det sista var faktiskt sant, och det var något som oroade honom, för när han skulle vittja sina fällor hade det en gång funnits harar i flera av dem. Det var bara blodet i snön som avslöjade det, och omkring dem hade det funnits mängder av fågelspår. I högländerna ansåg man att korpar var ett tecken på förestående olycka, även om Aderyns själv avfärdade det som ren vidskepelse. Eftersom Tamlin var den förste att lyssna på skrock och skvaller, så var Aderyn emellertid inte alltför pigg på att berätta för honom vad han sett.

"Du kanske har rätt", sade Tamlin och gav med en tung suck upp ämnet. "Men är det inte lite märkligt att det har varit så många korpar här i år?" Eftersom hans bror inte fångade betet till en ny diskussion, tillade Tamlin: "Och vart var du på väg?"

Aderyn skulle just till att svara, när han hörde en mullrande stämma bakom sig.

"Jaså, det är här ni sitter, era frusna stackare."

Det var Niall, Tamlins kusin men jämnårig med Aderyn och lärling hos bysmeden. Det för smeder så karaktäristiska förklädet av läder hade han förstås lämnat kvar i smedjan, men han bar fortfarande sina oömma läderbyxor och en skjorta av grovt ylle.

Aderyn kastade av sig sin del av filtarna och reste sig - erbjöd sin plats åt kamraten. "Vill du ha lite kryddat vin? Jag ska ändå gå ut med min mugg."

"Efter en dag i smedjan blir man inte precis frusen, men väl törstig", avböjde Niall med ett leende - även om de nästan bärnstensgula ögonen, den ostyriga bruna raggen till hår och den stadiga, grovlemmade kroppen snarare gav intrycket av en ungbjörn som visade sitt tandgarnityr. "Jag skulle hellre vilja ha en mugg öl."

Aderyn tvekade inte länge. "Ja, det vore nog inte så dumt", sade han och sken upp. Han tog sin brors mugg med sig och lämnade de båda ensamma.

Niall böjde sig ned för att klia Cafal bakom öronen, innan han satte sig i soffan bredvid sin kusin. Han tog av sig sina kängor och lade upp fötterna på bordet, fastän han visste att hans moster skulle bli vansinnig om hon fick se honom. Han hade åtminstone gjort eftergiften att ta av sig på fötterna, men kände inte Brigit särskilt väl om han trodde att det skulle blidka henne.

"Jag var ner till älven tidigare idag", började han efter att ha gjort det bekvämt för sig. Visserligen låg smedjan alldeles intill älven, men det var ett särskilt ställe längre nedströms ha åsyftade. "Du vet, till vårt ställe - för att se om fisken nappar än."

De båda kusinerna delade ett närmast fanatiskt intresse för fiske som skilde dem från den oförstående Aderyn. Han följde oftast med på deras ibland dagslånga utflykter, under sken av att han uppskattade själva fiskandet lika mycket som sällskapet. Niall och Tamlin hade förstås genomskådat honom för länge sedan, men de visste bättre än att berätta det för sin kamrat.

"Jag tänkte att vi kunde gå och pröva hur det verkligen ligger till med den saken", fortsatte Niall när han såg hur den andre höjde ögonbrynen i förväntan. Så tillade han, med stänk av ironi: "Om inte du och din bror har något bättre för er."

"Fiske har man alltid tid med", flinade den förtjuste Tamlin med en iver som uppfyllde smedslärlingens trevande avsikter. "Vi får förstås fråga Aderyn först, men jag följer i varje fall med."

Just i denna stund kom Aderyn tillbaka, med ett ölkrus i var hand, vilka han ställde ned på bordet innan han slog sig ned i sin fars favoritfåtölj bredvid det. På golvet intill fåtöljen låg en tjock lunta med daniska riddarromaner, vilken Alderik brukade avnjuta tillsammans med en pipa när han fick tid över.

"Fråga mig vad?" undrade Aderyn och tog en klunk av den mustiga drycken.

"Jo, Niall föreslog att vi kunde plocka fram våra metspön och gå ned till älven i morgon", svarade hans bror i ohöljd besvikelse över att Aderyn inte tagit med en öl åt honom, trots att han aldrig brukade få.

Aderyn ryckte på axlarna. "Har jag inget annat för mig så."

Han kunde förstå att Niall behövde lite lugn och ro efter att ha stått i smedjans hetta och oväsen dagarna i ända. Vad som för Aderyn tedde sig fullkomligt obegripligt var att Tamlin, som ju satt på en kulle hela dagarna och vakade över familjens får, skulle vilja förlänga den ledan.

"Vad ska du göra på Beltaine, Niall?" frågade Aderyn, eftersom han ansåg det förra samtalsämnet uttömt.

"Hur så?" inflikade Tamlin. "Du har väl fullt upp med Fiona för att behöva bry dig om det."

Aderyn kände hur han rodnade en aning av sin brors retsamma kommentar. Fiona hjälpte Tamlins mor i köket, men hon var också Nialls syster och uppenbart förtjust i Aderyn. Hon hade diskuterat Beltaine ett antal gånger med honom, men han kände sig lite besvärad i hennes sällskap. Det var inte det att hon inte var trevlig - det var hon - men hon var väldigt bestämd av sig och Aderyn tyckte inte om när folk styrde med honom. Kanske var han lite förtjust i henne också, men det ville han inte gärna säga så någon hörde det.

"Håll inte på att reta honom för det där", sade Niall, som annars kunde vara lika retsam som sin kusin. "Vi får se vad som händer på Beltaine, det är trots allt ett litet tag kvar."

Det kom en hel del snö under natten, men det hindrade förstås inte Niall och Tamlin från att nästa dag bege sig till sitt fiskeställe för att pröva lyckan. På morgonen bad Alderik sin äldste son att hugga lite ved, eftersom det såg ut att kunna bli lite kallare igen innan våren gjorde sitt definitiva intåg, så Aderyn fick en ursäkt att slippa följa med sina vänner. Han lovade förstås att göra dem sällskap när han blev klar, men vedhuggning är en av de sysslor som verkligen kan dra ut på tiden.

Eftersom det fanns en skogsdunge med bra träd inte så långt från den plats där Niall och Tamlin envisades med att fisken höll till, gjorde Aderyn sällskap med dem en bit på vägen. De bad honom emellertid att hålla sig ett hundratal meter från älven, så att han inte skrämde bort fisken med sitt oväsen, vilket passade Aderyn utmärkt.

Björken föll med en duns som fick marken att skaka under Aderyns fötter. Han hade just påbörjat arbetet med att grena av den när han fick höra ljudet av hästar som skenade i panik, och det olycksbådande ljudet fick honom att släppa yxan utan att bry sig om hur eller var den hamnade. Han skyndade iväg med långa steg mot landsvägen som låg ett tiotal meter därifrån.

När Aderyn kom fram fick han se en hästdroska dragen av två hästar komma allt närmare den plats där han steg fram ur trädverket. En lätt korpulent gammal man satt på kuskplatsen med slapp kropp och ymnigt blödande panna, medan en mörkhårig pojke förgäves försökte få tag i tömmarna som hamnat på marken när den andre förlorat medvetandet.

Aderyn såg sig om och fick syn på en stor snödriva som bildats intill vägen en bit därifrån. Han skyndade sig dit och ropade på ynglingen:

"Hoppa! Jag tar emot dig!"

Ynglingen stirrade förbryllat på honom, men var för chockad för att känna någon egentlig rädsla, så han gjorde som Aderyn sade till honom. Han träffade Aderyns bål med en kraft som fick honom att tappa balansen, men de landade mjukt i snödrivan. Lyckligtvis var det alltigenom snö - det hade ju inte varit så bra om det visade sig att det doldes en stenbumling därunder.

De reste sig upp och såg efter vagnen. Innan någon av dem hann säga ett ord till den andre, fastnade ekipaget mellan två träd som hästarna tagit sig emellan istället för att följa den skarpt krökta vägen. Vagnen slogs i bitar, och de båda hästarnas sken fick ett abrupt slut.

Pojken rusade iväg mot vagnen, med sin räddare tätt inpå. Han stannade och böjde sig över sin äldre färdkamrat, som inte haft stor chans att överleva, och en tår rann nedför hans kind. Aderyn betraktade scenen med en klump i halsen, för han förstod att den gamle betydde mycket för pojken.

Eftersom han inte kunde komma på något att säga för att trösta pojken, gick Aderyn istället bort till hästarna och undersökte dem. De levde och hade inga brutna ben, även om de var ganska mörbultade, så han lossade dem från det som var kvar av vagnen och ledde dem runt de båda träden till pojken.

Utan ett ord lyfte han upp den gamles livlösa kropp för att lägga den över den ena hästens rygg, och bjöd med en gest pojken att hoppa upp på den andra. Chocken gjorde honom emellertid lite trögtänkt - om han inte var det ändå - så Aderyn fick lyfta upp honom.

"Jag heter Aderyn", presenterade han sig, "och bor inte långt härifrån."

"Aderyn", upprepade pojken med svag stämma. "Tack... Jag heter Darrin."

"Nu ska jag bara hämta min yxa, så beger vi oss till byn där jag bor."

Darrin nickade utan ett ord.

Smällen när vagnen slog in i träden måste ha hörts ända till älven, för Niall och Tamlin kom ut ur skogen och skyndade fram till dem. Tamlin kastade en hastig blick på den beridne ynglingen, som verkade vara i hans ålder, innan han vände sig till sin bror.

"Ska jag springa i förväg och säga till mor att ta fram sina örter?"

Aderyn suckade och skakade sorgset på huvudet. "Du får nog säga till fader Liam istället, för det finns inte mycket Brigit kan göra för honom."

Tamlin nickade sammanbitet och satte iväg genom skogen, där hästarna inte kunde ta sig fram.

När sällskapet kom fram till byn hade Tamlin redan berättat för byprästen vad som hänt, för han kom dem till mötes och hälsade på ynglingarna med sin knarriga gammelmansstämma. Prästens kläder var inte avsedda för det kalla vädret, blott en grå kåpa som hölls ihop vid midjan av en repliknande livrem, men så hade han nog väntat sig att få stanna inne i värmen hela dagen.

Trots att Alderik och framför allt Brigit gladeligen bjöd honom på all mat han ville ha, så var Liam en spenslig gamling. Ingen i byn visste med säkerhet riktigt hur gammal prästen var, men det fanns män i Alderiks ålder som påstod sig minnas att han var åldrig redan när de var pojkar i Tamlins ålder.

Liams toviga skägg hade sedan länge förlorat sin färg, och det tunna håret stod som en gloria kring skallen. Ansiktet påminde mest om en välgarvad gammal hud, och den även på vintern gulbruna hyn bildade en skarp kontrast till den vita kalufsen och de ljusblå ögonen.

Fader Liam gick fram till den döde mannen och lyfte upp hans huvud. Det grå håret var rakat i en munks tonsur, vilket Aderyn inte ens lagt märke till, och från hans hals dinglade ett enkelt järnkors i en rem av läder.

"Han kommer från Maleran", konstaterade Liam. "Ta med pojken till värdshuset - om jag känner henne så väl som jag tror, kommer mor Brigit mer än gärna att ta hand om honom - så ska jag säga till Graeme att rida med bud till klostret. Ni kan lämna min broder i kapellet, så ska jag ordna med en begravning i morgon."

Niall nickade åt prästen och tog den dödes häst i tömmarna, medan Aderyn fortsatte till Vandrarens vila med Darrin och den andra hästen.

Tamlin hade tydligen hunnit berätta för sin mor också, för Brigit kom ut på verandan för att ta Darrin i sin famn i samma ögonblick som han klivit av hästen.

Alderiks ibland alltför omtänksamma hustru betraktades av de flesta som en mycket stilig kvinna. Hon hade alltid sitt askblonda hår mycket omsorgsfullt hopsatt till en knut i nacken, och de fina linjer som med åldern framträtt i hennes ansikte gav ett intryck av värdighet. Dessutom framträdde smittsamma smilgropar i kinderna när hon log, vilket tyvärr inträffade alltför sällan. Brigit var helt enkelt för engagerad i sitt arbete och andras bekymmer för att ta sig tid att visa sådana glädjeyttringar. Själv hävdade hon dock att det var just arbetet i värdshusets kök och möjligheten att kunna hjälpa andra som var de största källorna till glädje i hennes liv.

"Stackars pojke", sade Brigit och tog med Darrin in, utan att ens ha låtsats om Aderyns närvaro.

Efter att Niall kommit till stallet med den andra hästen och de gjort i ordning varsin spilta åt dem, erbjöd han sig att hjälpa Aderyn att med hämta den ved han hunnit hugga, så de återvände ut i skogen. De sa inte mycket på vägen, men när de kommit fram och började lasta kärran Aderyn lämnat var det Niall som bröt tystnaden.

"Vad hade hänt dem, tror du?"

Aderyn ryckte på axlarna. "Det såg ut som gamlingen fått en sten i huvudet, så jag skulle tippa på att någon fredlös fick se dem komma farande, och trodde väl att de hade pengar. När hästarna skenade gav han väl upp försöket att hinna ikapp dem."

"Du har nog rätt", suckade Niall. "Jag undrar bara varför de kom hit. Det är inte varje dag en gammal munk och en pojke - i Tamlins ålder, verkade det som - har vägarna förbi byn. Fader Liam kände inte till något om saken, sade han."

"Underligt", instämde Aderyn, "men vi får väl reda på det snart nog."

"Det ska bli skönt att komma in i värmen igen", sade Niall när de givit sig iväg med vedkärran.

Aderyn gav till ett bistert skratt. Niall brukade alltid komma på något sätt att byta samtalsämne när det gamla började kännas obehagligt.

"Nog ska det bli skönt alltid", instämde han, mest för att kallprat hindrade tankarna från att löpa iväg hur som helst. "Jag undrar var våren tagit vägen egentligen. Det har varit milt nu några dagar, men i natt slog kylan till igen. Brigit får allt ha något varmt åt oss på spisen när vi kommer hem."

Aderyn och Niall gick in på värdshusets bakgård med kärran, och ställde ned den intill en väldig avhuggen trädstam som tjänade som huggkubbe. Gården var inte större än att den rymde stallet, ett par uthus och en brunn, men likväl hade Aderyn en gång fått i uppgift av sin far att resa en gärdsgård runt den. Det var för att hindra fåren från att rymma, om Tamlin någon gång glömde att lägga på haspen, och det hade visat sig vara en klok åtgärd.

"Tack för hjälpen, Niall", sade Aderyn och gav sin vän en kamratlig klapp på hans breda axlar. "Jag kan ta hand om det här sedan, men först ska vi få oss ett mål mat."

Det hördes ett knorrande läte från Nialls magtrakter, och han log mot Aderyn, som skrattade åt sin ständigt hungrige vän.

"Är du säker på att du inte vill ha min hjälp med att hugga upp veden? Det går fortare om vi är två som hjälps åt."

"Ja", försäkrade Aderyn, "jag tar hand om det. Men kom nu så går vi in och äter, innan det hinner kallna."

De gick in genom en liten dörr som ledde direkt in till köket, och möttes av en doft som fick dem att känna hur hungriga de verkligen var. Maten på Vandrarens vila hade givit byn ett rykte som vissa påstod hade nått ända till Maleran, och det var tack vare Brigit, som styrde med en järnhand i sitt kök. Under sig hade hon Fiona och en annan flicka, och de gjorde det mesta av arbetet, men Brigit hade ett finger med i allt som tillagades.

Nu fick Brigit syn på de båda ynglingarna som stövlade in i hennes kök, och hon granskade dem med ilsken min och pekade med en soppslev på deras fötter.

"Stopp där, pojkar", sade hon, men även om både röstläge och minspel var barskt visste åtminstone Aderyn att hennes humör ganska snabbt skulle växla. Till dess var det säkrast att de gjorde som hon sade. "Just likt er karlar att komma inklampandes med stövlarna fulla med snö. Skrapa av dem utanför och tvätta er om händerna - som ni ser ut kan man ju tro att ni inte använt en yxa att hugga med - så ställer Fiona ut mat på ett bord i skänkrummet åt er."

Niall såg förskräckt ut, men Aderyn log åt honom och gjorde som Brigit sagt åt dem, varvid Niall var snabb att följa hans exempel. Snart var de någorlunda rena om händerna - åtminstone vad de själva tyckte, även om Brigit säkert var av en annan uppfattning - och skyndade ut i skänkrummet innan hon fått chansen att inspektera dem en andra gång.

Som vanligt var skänkrummet nästan fullt av folk som åt och drack, skrattade och pratade, men i det bortre hörnet fanns ett bord som var ledigt. Det stod en bit från dörren, så de behövde inte känna av kylan när dörren då och då öppnades för att släppa in någon ny besökare.

Fiona hade ställt fram två brickor med varsin tallrik rykande varm köttgryta åt dem, och passade på att sätta sig ned ett slag medan Brigit inte saknade henne i köket. Hennes hår hade samma färg som honung, och var på Brigits uppmaning uppsatt i en hästsvans i nacken, men när hon var ledig brukade hon ha det utsläppt så att de mjuka lockarna böljade ned över axlarna. Det var en mycket söt ung kvinna, och hennes vackra rådjursögon hade fått många unga män att drömma. Emellertid var hon Nialls syster, vilket förmått de flesta av dem att avstå från att göra så mycket mer än så. Den unge smedslärlingen var inte någon man gärna stötte sig med.

De båda ynglingarna högg in på maten som om de aldrig sett något liknande, och Fiona såg på dem med ett gåtfullt leende. Det var ett leende som Aderyn aldrig lyckats tyda, men som hon ofta haft på sina läppar den senaste tiden. Han hade frågat henne om det flera gånger, men efter några undfallande svar bestämde han sig för att låta saken bero. Niall hade bara skrattat när han frågat honom istället.

"Jag såg pojken som du räddade livet på", sade hon beundrande, och Aderyn visste bättre än att försöka förringa sin bragd. "Brigit säger att han kommer från Maleran."

Aderyn grymtade till svar, eftersom han hade munnen full av mat, och undrade för sig själv vart hon ville komma.

"Jag har hört Tamlin säga att han skulle vilja fara till marknaden i Maleran efter Beltaine", fortsatte hon. "Så jag tänkte be Brigit om ledigt så att jag kunde följa med."

Nu började Aderyn ana varåt det var på väg. Han stannade upp mitt i en tugga och lyfte blicken från sin tallrik, men Niall fortsatte att äta.

"Du vill väl följa med - om det bli av, alltså?" undrade hon.

"Jag vet nu inte varför det skulle vara nödvändigt", protesterade Aderyn. "Vi kommer ju att ha en marknad här, på Beltaine. Och varifrån Tamlin fått sina idéer..."

Längre hann inte Aderyn förrän Fiona avbröt honom. "Du ska alltid vara så tråkig. Tamlin har kanske ställt till med en del under sina upptåg, men han vill i varje fall inte stänga in sig här uppe i bergen."

En kraftig man i vitt förkläde kom fram till deras bord. Hans bål var som en tunna, och överarmarna var som vanliga mäns lår, men det var mestadels hans muskler som gjorde honom så omfångsrik. Håret var tunt uppe på hjässan, och både det och det yviga skägget hade en gång varit lika rött som sonen Tamlins hår, men hade med åren förlorat sin färg. Anletsdragen var grova, men de grå ögonen plirade glatt.

"Jag tror att Brigit vill se dig ute i köket, Fiona", sade han med en röst mullrande som åskväder.

"Ja, Alderik", svarade Fiona medan hon reste sig. "Det är nog bäst att jag går då."

Det var från Alderik som Aderyn fått sin längd och breda axlar, men han var inte fullt så kraftigt byggd. Deras ögon var ganska lika också, men Aderyns var mer blå till färgen, och det mörka, nästan svarta håret hade han fått efter sin mor, som varit sydländska. Det var också allt Alderik berättat, för han verkade inte tycka om att prata om henne, ens när Brigit inte var närvarande.

"Tack för att du fick bort henne härifrån", sade Aderyn när Fiona hade gått, och Niall flinade mellan tuggorna. "Jag förstår inte varför hon är på mig hela tiden, om hon nu tycker att jag har en så spännande bror."

Två par ögon tittade på honom med en blandning av skadeglädje och medlidande.

"Anar jag en släng av svartsjuka?" retades Niall.

Aderyn slog ut med armarna i en uppgiven gest och återupptog sin måltid. Hans far drog ut stolen som Fiona suttit på och slog sig ned.

"Jag ska berätta något för dig, grabben", började Alderik med ett undervisande tonfall. Han kallade aldrig Aderyn för 'grabben' - för det mesta betraktade han honom som en vuxen karl - om han inte tyckte att han burit sig dumt åt och borde ha vetat bättre. "Fiona är en väldigt fin flicka och hon tycker bra om dig. Du borde överväga saken med största allvar."

"Saken?" utropade Aderyn, och dämpade sig en aning när han märkte hur blickarna vände sig mot honom från borden i närheten. "Jag vet inte ens vad du pratar om."

Niall skrattade, nu inte längre för sig själv, och Aderyn tänkte argt att han borde hålla igen munnen och fortsätta sin måltid i tystnad.

"Jag känner igen henne när hon är på det där viset", sade Niall. "När hon vill ha något. Hon kan vara väldigt envis, så om du vill ha en chans att komma undan kan du lika gärna börja springa nu."

"I så fall ligger det i släkten", sade Aderyn och blängde argt på sin far, som skrattade muntert åt Nialls inlägg i debatten. "Jag försäkrar er båda att det inte..."

Han tystnade, för Fiona närmade sig bordet intill med en bricka med några ölsejdlar i handen och det där gåtfulla leendet på läpparna. Hon var faktiskt väldigt söt, men Aderyn var inte van att tänka på henne på det sättet. Hon var ju ändå hans bäste väns syster.

"Jag tycker att vi borde prata om något annat. Darrin, till exempel."

Med ens försvann Alderiks breda leende. "Han ligger och sover i rummet bredvid mitt och Brigits. Jag tror inte vi kan få så mycket ur honom innan han sovit ut. Brigit gav honom mat förut, och han somnade som en stock direkt han ätit klart. Stackarn."

De andra nickade instämmande. Visst var de nyfikna på vad som fört den unge pojken och hans döde vän till byn, men det fick givetvis vänta. Alderik reste sig för att gå, och eftersom det var tomt på deras tallrikar följde de med honom med sina brickor i händerna. De ställde dem på en bänk i köket, där disken brukade stå, och skyndade sig ut på gårdsplanen innan Brigit fick för sig att det var deras uppgift att diska den här gången.

"Är du säker på att du inte vill ha hjälp?" undrade Niall.

"Ja", log Aderyn. "Gå hem och lägg dig nu - du ska ju ändå arbeta i morgon. Vi ses då."

Niall började gå sakta mot grinden.

"Ja, jag är ganska trött", sade han, och kvävde en gäspning som för att understryka orden. "Vi ses."

När han väl var ensam skådade Aderyn upp mot himlen, innan han tog itu med det arbete han föresatt sig. Liksom föregående kväll var det stjärnklart, men det fanns inga moln vid horisonten som då, så han hoppades att det inte skulle komma mer snö under natten.

Förnöjd inför tanken att det skulle kunna bli varmt nästa dag började han hugga upp veden i mindre stycken. Han arbetade frenetiskt och svingade yxan med snabbhet och styrka. Fysiskt arbete, där han verkligen fick använda sina kroppskrafter, var något av Aderyns favoritsyssla och det skingrade hans tankar på ett sätt inget annat kunde.

Han hade staplat upp en rejäl hög med vedklabbar inuti boden när han avbröts av att någon smög upp bakom honom och höll för hans ögon.

"Gissa vem?" sade en kvinnoröst.

Aderyn for runt, och då han var för stark för att hon skulle kunna hålla fast honom, drog kvinnan undan sina händer från hans ansikte. Istället klamrade hon sig fast runt hans hals, och när han böjde sig ned av hennes tyngd kysste hon honom på munnen.

Visserligen hade Aderyn kysst flickor förut, men då var det helt oskyldigt, så han blev alldeles överväldigad den här gången. Först tänkte han skjuta henne ifrån sig, men istället fann han att han ville ha mer och kände hur det började pirra i hela kroppen.

När han slutligen kom loss, var det inte hans idé.

"Fiona, vad...?" började Aderyn, som först nu upptäckte att det var hon, men tystades av att hon höll sitt finger för hans mun.

"Det var något jag länge velat göra", förklarade hon med ett skälmskt leende, "och jag vet att du inte hade något emot det heller."

Aderyn kände hur rodnaden rusade snarare än smög uppför hans kinder, men stålsatte sig genom att skjuta tankarna åt sidan.

"Hur länge har du stått här?" frågade han i ett försök att låta förebrående.

"Åh - bara tillräckligt länge för att se dig arbeta", sade hon retfullt och gav honom en puss på kinden innan hon skyndade därifrån.

När Fiona lämnade Aderyn på bakgården och började gå nedför gatan i riktning hemåt hade hon ett leende på läpparna. Hennes ögon glittrade i ljuset av månen och stjärnorna, och det speglade väl hur hon kände sig.

Aderyn var ganska trög när det gällde de saker Fiona tyckte var viktiga, men i kväll hade hon öppnat hans ögon och hon skulle nog se till att hålla dem vidöppna. Han var den hon ville ha, och hon skulle inte ge sig förrän han var hennes.

Plötsligt hördes ljudet av hästar som nalkades på landsvägen framför henne. Några svarta silhuetter avtecknade sig på krönet utanför byn, och medan de närmade sig lyste månen upp allt mer av ryttarnas drag.

Främlingarna var två män och en kvinna på varsin häst, som höll en sådan takt att de kunnat färdas ganska snabbt under flera timmar. De gjorde halt när de kom fram till Fiona, varpå en av männen satt av och tog de andras tömmar likväl som sina egna.

"Har Alderik några lediga rum?" frågade han Fiona. Belysningen var skum, men nu såg hon att det var Graeme, en man som brukade hjälpa fader Liam med sådant han inte hade ork eller tid med själv. Byprästen hade skickat honom till Maleran för att meddela någon om pojken och munken som kom till byn under dagen, men något måste ha hänt som fick honom att vända om. Så snabbt kunde ingen rida till Maleran och tillbaka.

"Javisst", svarade Fiona, och neg inför kvinnan, som hade smycken och kläder som tycktes dyrbara under hennes mörka resemantel. På grund av kvällskylan hade hon dragit upp huvan över huvudet, så Fiona kunde inte urskilja så mycket av hennes anletsdrag. Hon lade dock märke till att kvinnans ögon var som gnistrande smaragder i månskenet, och föreställde sig att det var ett mycket vackert ansikte som delvis föll i skugga. "Ett par rum kan han nog erbjuda. Välstädade och prydliga är de, även om de kan tyckas tarvliga för ers nåd."

Kvinnan gav upp ett vackert klingande skratt. "Det blir nog bra, min flicka. Och du kan kalla mig Aislynn - det gör mina vänner."

Den andre mannen ryckte åt sig sina tömmar. "Jag kan ta hand om hästarna", sade han åt Graeme, med spår av irritation, "så går du och sköter ditt."

Fiona fick intrycket att mannen var någon slags livvakt åt Aislynn, men tyckte inte att det borde vara något hinder för honom att visa vanlig enkel hövlighet. Han betedde sig som att uppretat vilddjur, och det mörka, gråsprängda håret och den argsinta blicken påminde henne om en varg som en gång råkat fastna i en av Aderyns viltsnaror.

"Stall finns det på baksidan, in genom grinden där", sade Fiona, angelägen om att inte reta upp honom ytterligare, medan sändebudet tacksamt gav sig av hem till sig, "och där finner ni nog någon som kan hjälpa er med hästarna."

"Tack, men det ska nog gå bra", sade mannen sarkastiskt. "Aislynn?"

Kvinnan satt av och gick upp på verandan. Sedan stannade hon till, och vände sig till Fiona. "Jag hoppas att vi ses igen, min flicka", sade hon, varpå hon fortsatte in genom värdshusets dörr.

Främlingarna hade väckt Fionas nyfikenhet, och på vägen hem funderade hon över vad de kunde vara för några. Det verkade troligt att de var av adlig härkomst. Hon hoppades att de skulle stanna på värdshuset ett tag, för även om mannen var otrevlig ville hon gärna få chansen att prata lite mer med Aislynn.

Fiona bodde tillsammans med Niall och deras mor i ett litet hus intill älven, och det var inte lång väg att gå från värdshuset. Modern Deirdre, som var änka, försörjde den lilla familjen genom att sköta tvätten åt de flesta av byns invånare, även om Fiona hjälpte till lite grann genom sitt arbete på Vandrarens vila. Niall kunde inte bidra med särskilt mycket, eftersom han gick lärling hos smeden Jaim, och Fiona visste att han grämde sig över det. Han hade lovat Deirdre att han skulle försörja henne från den dag han själv blev smed, så att hon inte skulle behöva arbeta mer, även om hon sagt till honom att inte tänka mer på saken.

Fiona hade tagit en liten avtagsväg från huvudgatan, ned mot älven, och var framme vid hemmet. Inget ljus strålade ut genom det enda fönstret - de andra hade väl gått och lagt sig redan. Kvällen var ganska långt liden och de skulle båda upp i ottan för att arbeta.

Det skulle även Fiona, och hon kvävde en gäspning medan hon öppnade dörren så försiktigt hon kunde. Hon röjdes dock av de gnisslande gångjärnen, och lovade sig själv att påminna Niall att han snart borde göra något åt dem.

Plötsligt fick Fiona se att någon satt vid köksbordet. Månen skymdes av mjölnarens kvarn som låg alldeles intill, så mannen var inte mycket mer än en skugga, men det syntes att han av någon anledning var bar på överkroppen och att han hade kraftiga muskler. Dessutom höll han ett svärd, som återkastade det sparsamma ljuset från stjärnorna utanför.

Fiona var på väg att ge upp ett skrik i blotta förskräckelsen, när mannen for upp från stolen och hyssjade henne. Lättad såg hon att det var Niall.

"Tyst, du vill väl inte väcka mor", sade han, tyst men förebrående.

Förskräckelsen hade gått över, men nu var Fiona arg.

"I så fall hade det varit ditt fel", fräste hon till, och glömde nästan bort att viska. "Sitta där med ett svärd i handen."

"Förlåt", sade han förläget, efter en titt på vapnet han tycktes ha glömt bort, och även om det var för mörkt för att hon skulle kunna veta säkert, kunde Fiona svära på att han rodnade.

Det fick henne att tänka på Aderyn. Han rodnade inte lika ofta som hennes bror, men när hon väl fick honom att göra det, som tidigare på kvällen, var det av naturliga skäl desto mer belönande.

Niall hade tydligen sett henne le, för när månen kom fram från sitt gömställe bakom kvarnen och kastade sitt sken genom fönstret, flinade han retsamt. "Är det Aderyn du tänker på?"

"Kanske det", svarade hon, och gav honom en knuff i magen så att han föll tillbaka ned på stolen. "Men det är inget du ska behöva bry dig om. God natt!"

Så vände hon på klacken och gick in i sovrummet hon delade med sin mor, och lämnade kvar en något förbryllad broder.

Det fanns bara två rum i huset. Man klev direkt in i det större av dem när man kom utifrån - ett kök med en liten matvrå till vänster om ytterdörren. Till höger fanns en dörr som ledde in till det sovrum som Deirdre och Fiona delade. Köket var inte bara det större av de båda rummen, utan också högre i tak, och skillnaden utgjordes av det loft där Niall sov. Det kunde nås via en smal stege intill den öppna spisen mitt i huset, och hade en liten öppning med förhänge.

Ovanför spiselkransen, på den vitrappade rökgången, hängde ett svärd som tillhört syskonens far. Klingan var fortfarande glänsande och vass, eftersom Niall brukade ta ned det för att olja in det och putsa det en gång varje dag. Det var hans stund för dagdrömmar.

Niall hade börjat klä av sig för att lägga sig direkt han kom hem, men hade knappt fått av sig skjortan när han fått ett infall. Han hade plockat ned faderns svärd, tagit upp en oljig trasa och satt sig med svärdet i sitt knä. Sedan hade han bestämt sig för att vänta tills systern kom hem.

Han log åt hur lätt det varit att reta Fiona för det där med Aderyn, och började åter dra med trasan med långa drag längs klingan.

Niall visste inte sin fars namn, för Deirdre hade aldrig avslöjat det för varken honom eller Fiona, men han visste att han varit en soldat i Kungens armé, rent av en officer, och att han dödats i tjänsten när Deirdre var havande med Fiona. Niall mindes knappt någonting om honom, för han hade ju bara varit två år då. Deirdre brukade emellertid säga att Niall var mycket lik sin far, särskilt sedan han börjat arbeta i smedjan hos mäster Jaim.

Niall närde en hemlig dröm att bli en soldat som sin far, vilket han inte ens berättat som Aderyn, men den skulle förstås aldrig slå in. Han hade blivit smed för att lugna sin mor, och skulle bli kvar i högländerna till sin döds dagar. Det kunde inga drömmar förändra.

Författarens kommentar:

Det här var alltså första kapitlet av en bok som jag ännu inte kommit på något namn på (arbetsnamnet är Svanriddaren, men det är jag inte riktigt nöjd med). Hursomhelst skall den boken ingå i en serie som heter Valeriaden, totalt ca tio böcker. Storyn är på ett ungefär: ungdomarna lämnar sin hemby och ger sig ut i den Stora Världen (originellt, eller?!?) De stöter på en mängd olika faror, och får reda på saker om sig själva som de aldrig anat. Frågan är bara om jag kommer att få den utgiven... Hittills har jag skrivit tolv kapitel, lite drygt 100 A4.

TillBaka